Anläggningen uppfördes som kungaresidens under 1100-talet. Möjliga byggherrar var Sverker den äldre och hans son Karl Sverkersson. Borgen markerar en övergång till större och bekvämare slottsbyggnader och är den första i sitt slag. De flesta medeltida källor är ense om att borgen, särskilt i början av 1200-talet, stod i centrum för den svenska kungamakten. Detta var Sveriges första riksborg och användes dessutom som riksbank, då konungarna samlade sina och rikets dyrbarheter i borgen. 1318 pantsattes den av kung Birger Magnusson till danskarna. Slottet brändes efter en del strider ner samma år medan Birger befann sig i landsflykt.
Slottsruinen är idag 32×12 m och resterna av ett runt torn samt ett fyrsidigt torn, med sammanbindande väg, finns bevarade. Murarna är 3–4 m höga och 1,0–1,5 m breda och uppförda i skiffer och sandsten, tuktade och huggna. I den sammanbindande muren och det västra, runda tornet, syns cirka 2 m över nuvarande markyta fästen för golvbjälkar till en övervåning. I det östra tornet finns ett runt murat rum, till vilket man i sen tid har öppnat en ingång från söder. På utsidan av det östra tornet finns också resterna av ett privet. Ruinen är hårt restaurerad och förstärkt mot vattnet till söder. Överst på muren är en gjuten betongplatta, vilken klätts med torv
