Dalaborg uppfördes år 1304 av de svenska hertigarna Erik och Valdemar Magnusson. Erikskrönikan beskriver hur traktens bönder under hårt tvångsarbete dag som natt tvingas bygga upp borgen åt hertigarna:
"the gesto eth land som heter Dala
ok bygdo ett hus heet Dalaborg.
De bönder waro ey utan sorgh,
ther skulle till bade bära och dragha
oc ärwoda til bade näter och dagha"
Dalaborg, eller Dalahus som det även kallades, var en del av hertigarnas expanderande västsvenska maktbas där de både utmanade sin äldre bror kung Birger Magnusson av Sverige samt den norska och danska kungamakten. Dalaborg belägrades omgående av kung Birgers styrkor men lyckades motstå belägringen. Hertig Eriks norska maktambitioner med skiftande allianser och gränskrig ledde till att norska styrkor under Helge Baat belägrade borgen år 1310. De ska ha drivits tillbaka av borgens befälhavare. Striderna mellan norrmän och svenskar beskrivs i Erikskrönikan:
"De drabbade då samman på en vall,
svärden klungo och bredyxan small
(Tolkat utifrån Cederschiöld)"
År 1388 ska den blivande unionsdrottningen Margareta vid ett möte på Dalaborg med svenska stormän blivit erkänd som Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde” i oppositon till den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg, i det så kallade Dalaborgtraktaten. Senare källor säger dock att denna traktat istället undertecknades på Bohus slott.
Borgen var ett politiskt och militärt centrum i området fram till 1430-talet. Dalaborgs medeltida historia tog slut under Engelbrektsfejden. Enligt Karlskrönikan styrdes då Dalaborg av den danske fogden Palle Jonsson. Borgen kom att belägras år 1434 av upprorstyrkor under ledning av väpnaren Peder Ulfsson intågandes från Värmland. De huvudsakligen dalsländska och värmländska bondekrigarna fick utstå stora förluster, bland annat av borgens ”byssor” (kanoner) men segrade till slut. Fogden kapitulerade med löfte om fri lejd och borgen brändes och förstördes för att aldrig mer återuppbyggas.
